Nicole
Hej Allihopa.
Nu är det söndag och dagen efter Marys första comunion. Så nu får Mary ta nattvard i katolska kyrkan. Stort firande för den händelsen - men det var trevligt. Hängde med ett underbart gäng av vänner - Nicole, Pat, Chris, Ronnie och Eric - underbart gäng som jag kommer att sakna när jag åker hem.
Denna veckans inlägg skulle jag vilja tillägna till Nicole som var med om en stor bilolycka i februari.
Här kommer historien om det för er som inte har hört den tidigare.
I februari var Nicole med i en stor bilolycka tillsammans med sin bror som körde bilen. Det var bara de 2 i bilen och de var påväg hem. Plötsligt kör de på blank is och snurrar med bilen rakt in i ett träd i vägkanten. Trädet slog till sidan där Nicole satt. Steven klarade sig utan fysiska skador, men Nicole fick fler och större fysiska skador. Bilen som åkte bakom dem ringde efter ambulans och Steven ringde efter sina föräldrar som kom till platsen strax efter ambulansen, de fick till och med väja för den så att ambulansen skulle komma till platsen där bilen fanns. När föräldrarna kom dit såg de bilen och att Steven var helt okey utanför bilen, men Nicole satt fast inne i bilen och var rejält mörbultad, men vid helt vaket tillstånd och pratade med sina föräldrar och Steven när ambulans personalen öppnade bilen med bultsax för att de kunde inte få ut henne på ett säkert sätt. Efter det åkte dem direkt till intensiv avdelningen på sjukhuset. Skadorna som Nicole hade nu var punkerat lunga och lever, brutna revben och brutna delar av rygg, rumpa, höft, knä, samt nerver och muskler som blev skadade. Så det var mycket skador som hände på ett snabbt ögonblick på en isfläck. Detta hände då den 12 februari.
Hon stannade på i sjukhuset en tid, första tiden med massa mediciner som gjorde att hon inte var vaken eftersom det gjorde så ont - under den tiden hade hon även respirator och kateter. Sen klarade hon av att vara vaken mer och mer, men respiratorn fick sitta kvar tills lungkapaciteten förbättrades steg för steg.
Många bönekedjor skickades ut både här i USA och hemma i Sverige från den stunden jag fick reda på olyckan och jag tror att det var det som gjorde att hon klarar sig så bra som hon ändå gör. Hon är ett enda stort mirakel.
I början trodde de att hon skulle vara kvar på sjukhuset i flera, flera månader, men i slutet av februari - början av mars så flyttade hon ifrån sjukhuset till ett behandlingshem och i mitten av mars så kom hon hem och kunde vara hemma och leva sitt liv det bästa hon kan. Idag (slutet av mars) så går hon på kryckor, har hjälp av rullstol, får medicin dagligen och har en hes röst (pga hur respiratorn skadade stämbanden) men hon lever ändå livet väldigt bra och bortsett från kryckorna och hennes hesa röst så kan man knappt se på henne att hon har varit med om en så pass stor händelse. Hon är ett sant mirakel och värd att tacka Gud för. Ett mirakel där olyckan hände på ett få sekunder och som på 2 månader har nästan återställt kroppen helt och hållet och klarat sig igenom hemskheterna som skulle ha tagit flera månader att läka för en "vanlig" människa. Från att vara en porslinsdocka har hon blivit mer och mer en "vanlig", tålig människa som kan klara av mer med sin kropp (även om vissa moment hon inte kommer att kunna göra över huvud taget pga sina skador i skelett, muskler och nerver).
Är inte detta något att tacka Gud för? Är inte detta ett bevis på att Gud finns och att han verkar än idag?
Gud ville att detta skulle ske denna underbara, glada, vackra Nicole som var en av mina "bästa" vänner när jag kom hit skulle inte lämna jorden tidigare än väntat - hennes underbara glädje och vänskap har heller inte försvunnit. Hon är densamma igår som idag - även om igår kunde lika gärna ha varit dagen innan olyckan och idag är dagen efter olyckan.
Jag älskar henne högt och hon är en av de underbara mirakel som jag har upplevt här i USA som har gjort att min tro och tillit till Gud inte har veknat. Den har snarare blivit motsatsen - den har blivit bara starkare och tillsammans med vänner och familjer så kan vi tillsammans fira Hans namn och tänka på allt det underbara som han ändå har gjort. Våran skapares verk är dagens verklighet och allt som händer har en mening och ett budskap som ska förändra våran vardag till det bättre tills dagen vi hamnar i hans rike. Även om det finns jobbiga dagar så har även dem en mening och en verklighet, livet är inte alltid lätt, men det är svårigheterna som får oss att växa från trygghetens grodd. Svårigheter och tråkigheter som t.ex. dagen vid Nicoles olycka kan kännas jätte bamse svåra och man vill bara att stunden innan ska hålla lite längre till, men som det bara är att lägga i Guds händer och försöka klara sig igenom även om det inte är det lättaste.
Vad mer kan jag säga i denna stund än - lita på Gud och du får tillbaka så mycket mer :)
Vem vet - kanske genom min tro på att Gud skulle klara av detta gjorde att Nicole klarade sig så pass bra ändå.
Det är min väg som jag följer igår, idag och imorrn och varje dag framöver, vilken är din väg?
Nicole ♥
you are a friend who has made my stay here so much more that just
to be an au pair :) you have helped me stay close to God and helped
me make new friendships here that I will not let go off for a long time.
Thank you!
Nu är det söndag och dagen efter Marys första comunion. Så nu får Mary ta nattvard i katolska kyrkan. Stort firande för den händelsen - men det var trevligt. Hängde med ett underbart gäng av vänner - Nicole, Pat, Chris, Ronnie och Eric - underbart gäng som jag kommer att sakna när jag åker hem.
Denna veckans inlägg skulle jag vilja tillägna till Nicole som var med om en stor bilolycka i februari.
Här kommer historien om det för er som inte har hört den tidigare.
I februari var Nicole med i en stor bilolycka tillsammans med sin bror som körde bilen. Det var bara de 2 i bilen och de var påväg hem. Plötsligt kör de på blank is och snurrar med bilen rakt in i ett träd i vägkanten. Trädet slog till sidan där Nicole satt. Steven klarade sig utan fysiska skador, men Nicole fick fler och större fysiska skador. Bilen som åkte bakom dem ringde efter ambulans och Steven ringde efter sina föräldrar som kom till platsen strax efter ambulansen, de fick till och med väja för den så att ambulansen skulle komma till platsen där bilen fanns. När föräldrarna kom dit såg de bilen och att Steven var helt okey utanför bilen, men Nicole satt fast inne i bilen och var rejält mörbultad, men vid helt vaket tillstånd och pratade med sina föräldrar och Steven när ambulans personalen öppnade bilen med bultsax för att de kunde inte få ut henne på ett säkert sätt. Efter det åkte dem direkt till intensiv avdelningen på sjukhuset. Skadorna som Nicole hade nu var punkerat lunga och lever, brutna revben och brutna delar av rygg, rumpa, höft, knä, samt nerver och muskler som blev skadade. Så det var mycket skador som hände på ett snabbt ögonblick på en isfläck. Detta hände då den 12 februari.
Hon stannade på i sjukhuset en tid, första tiden med massa mediciner som gjorde att hon inte var vaken eftersom det gjorde så ont - under den tiden hade hon även respirator och kateter. Sen klarade hon av att vara vaken mer och mer, men respiratorn fick sitta kvar tills lungkapaciteten förbättrades steg för steg.
Många bönekedjor skickades ut både här i USA och hemma i Sverige från den stunden jag fick reda på olyckan och jag tror att det var det som gjorde att hon klarar sig så bra som hon ändå gör. Hon är ett enda stort mirakel.
I början trodde de att hon skulle vara kvar på sjukhuset i flera, flera månader, men i slutet av februari - början av mars så flyttade hon ifrån sjukhuset till ett behandlingshem och i mitten av mars så kom hon hem och kunde vara hemma och leva sitt liv det bästa hon kan. Idag (slutet av mars) så går hon på kryckor, har hjälp av rullstol, får medicin dagligen och har en hes röst (pga hur respiratorn skadade stämbanden) men hon lever ändå livet väldigt bra och bortsett från kryckorna och hennes hesa röst så kan man knappt se på henne att hon har varit med om en så pass stor händelse. Hon är ett sant mirakel och värd att tacka Gud för. Ett mirakel där olyckan hände på ett få sekunder och som på 2 månader har nästan återställt kroppen helt och hållet och klarat sig igenom hemskheterna som skulle ha tagit flera månader att läka för en "vanlig" människa. Från att vara en porslinsdocka har hon blivit mer och mer en "vanlig", tålig människa som kan klara av mer med sin kropp (även om vissa moment hon inte kommer att kunna göra över huvud taget pga sina skador i skelett, muskler och nerver).
Är inte detta något att tacka Gud för? Är inte detta ett bevis på att Gud finns och att han verkar än idag?
Gud ville att detta skulle ske denna underbara, glada, vackra Nicole som var en av mina "bästa" vänner när jag kom hit skulle inte lämna jorden tidigare än väntat - hennes underbara glädje och vänskap har heller inte försvunnit. Hon är densamma igår som idag - även om igår kunde lika gärna ha varit dagen innan olyckan och idag är dagen efter olyckan.
Jag älskar henne högt och hon är en av de underbara mirakel som jag har upplevt här i USA som har gjort att min tro och tillit till Gud inte har veknat. Den har snarare blivit motsatsen - den har blivit bara starkare och tillsammans med vänner och familjer så kan vi tillsammans fira Hans namn och tänka på allt det underbara som han ändå har gjort. Våran skapares verk är dagens verklighet och allt som händer har en mening och ett budskap som ska förändra våran vardag till det bättre tills dagen vi hamnar i hans rike. Även om det finns jobbiga dagar så har även dem en mening och en verklighet, livet är inte alltid lätt, men det är svårigheterna som får oss att växa från trygghetens grodd. Svårigheter och tråkigheter som t.ex. dagen vid Nicoles olycka kan kännas jätte bamse svåra och man vill bara att stunden innan ska hålla lite längre till, men som det bara är att lägga i Guds händer och försöka klara sig igenom även om det inte är det lättaste.
Vad mer kan jag säga i denna stund än - lita på Gud och du får tillbaka så mycket mer :)
Vem vet - kanske genom min tro på att Gud skulle klara av detta gjorde att Nicole klarade sig så pass bra ändå.
Det är min väg som jag följer igår, idag och imorrn och varje dag framöver, vilken är din väg?
Nicole ♥
you are a friend who has made my stay here so much more that just
to be an au pair :) you have helped me stay close to God and helped
me make new friendships here that I will not let go off for a long time.
Thank you!
Kommentarer
Trackback
